71.
livet som grovt deprimerad fortsätter. jag har ännu inte tagit livet av mig. kanske gör jag det, men jag vågar inte tänka på saker realistiskt. jag orkar inte förstå att jag är självmordsbenägen och faktiskt kanske inte har så mycket tid kvar här.
samtidigt så är mina känslor så stormiga att jag oftast inte ens orkar bry mig om dom. min hjärna har börjat att stänga av känslor systematiskt. jag går mest runt som en tom, känslokall skugga av den jag en gång var. I bröstkorgen ligger en diffus boll av ångest som vägrar ge sig av eller komma upp till ytan, den plågar mig ständigt och hindrar mig från att känna angenäma känslor. Avstängningen av känslor hindrar ångesten att komma till ytan, hindrar den från att frigöras och för mig att få lättnad. istället för att ibland överväldigas med ångest för att sedan efteråt, må bättre får jag istället en konstant liten dos av ångest som hindrar mig att må bättre.
