Publicerad 2013-07-27 22:48:15 i leo
Har sån jävla socialångest för jag är tjock. Känner mig bara fel med folk för jag skäms för hur jag ser ut. Allt som är bra med mig blir liksom likgiltigt för jag är tjock. Att jag är tjock är ett sånt stort minus så det slår ut alla plus. Mår verkligen skit i min kropp och vill inte vara med människor för jag är fet. Känner mig så jävla fången i min kropp.
Publicerad 2013-07-25 22:53:40 i leo
Gör pilates typ varannan dag och försöker tänka på träning istället för mat. Allt stiger mig åt huvudet, har svårt att vara i denna värld och går lätt in i andra.
Ha dock haft en väldigt bra dag, har badat med en kompis från vår brygga (jag bor vid vattnet) fast det var iskallt, har ätit massa stekt broccoli (bästa maten!) och druckit smoothie i vita bergs-parken. Idag har varit lite ett smakprov på hur livet kan vara.
Publicerad 2013-07-06 14:33:36 i leo
I förgår var jag hos min psykiatriker som håller i min sjukskrivning. Vi pratade om min ätstörning, om hur jag har förnekat den men hetsätningarna har funnits kvar, att de andra symptomen börjar bli värre.
Jag tänker konstant på mat, kontrollerar min mat, vill helst äta det jag själv tillagat. Men å andra sidan så äter jag utanför den här kontrollen nästan dagligen, då anser jag att jag tappar kontrollen, äter utan begränsning och sedan får jag massor av ångest. Men att kompensera hetsätningarna med massor av träning orkar jag inte, jag är för sjuk för det. Eftersom jag har en depression som gör mig orkeslös orkar jag inte dra iväg och träna ofta. Och att kompensera genom att spy la jag av med för några år sedan. Men med tanke på att den mesta av min tankeverksamhet om dagarna går kring mat och kropp så ansåg min läkare att jag borde söka hjälp på stockholms centrum för ätstörning eller mandometerkliniken.
I början var jag inte alls rädd för att söka till en ätstörningsklinik eftersom jag är så rutinerad inom vården, jag är sjukskriven, har en rehab-plan, frikort och allt det där. Sen läste jag ansökningen. ÅNGEST. En skulle fylla i vikt, om en gått ner de senaste månaderna, hur en kontrollerar sin vikt. Plötsligt känns det inte som att jag har en ätstörning eftersom jag inte har anorexia, inte äter och är underviktig. Istället är jag överviktig, äter regelbundet, har inte gått ner i vikt de senaste månaderna men hetsäter fast utan tillräcklig kompensation.
Hur fan ska jag göra? Vill ju bara vara smal men ångesten och ätstörningen gör mig tjock och inte smal.
Det logiska vore ju att kämpa för att bli friskare, ha mindre ångest, vara mindre deprimerad och i och med det sluta hets- och tröstäta. Då kommer jag bli smal, om jag slutar fixera vid mat. men hur fan gör en det? Och hur står jag ut med att vara så här tjock under min rehabilitering? Hur får jag inte ångest av den här kroppen?
Publicerad 2013-06-18 21:21:07 i leo
I helgen hade jag kompisar över på besök. De bodde i mitt kollektiv i två nätter och det var extremt socialt krävande. Dag nr 2 under deras vistelse var jag så trött så jag började skrika i ilska över allt för att jag var så lättirriterad, för att en minut senare bryta ihop och gråta.
Elina (en kompis som var här) dricker inte alkohol och beklagade sig över alla fylle- och bakisuppdateringar folk gör på facebook och twitter under helgen. Hur de in minns något från gårdagen, hur ont de har i huvudet av bakfyllan. Själv kollar jag inte facebook så mycket och stör mig inte på dessa uppdateringar men idag fick jag ett annat perspektiv på dem. En kompis frågade idag vad jag gjort under helgen och jag svarade helt ärligt "jag minns inte", jag fick verkligen fokusera och sakta föll dagarna på plats; idag är det tisdag, igår gjorde jag bla bla, dagen innan dess osv. Det tog flera minuter för mig att kunna svara på frågan. Anledningen? depression. Jag behöver inte supa för att få minnesluckor och ont i huvudet, det är en del av min vardag även fast jag är nykter.
Mitt minne och min fokus har tagit hårt stryk av min depression. I flera månader hade jag inget grepp om vilken veckodag det var, kunde inte planera eller strukturera mina dagar så att försöka planera in något i förväg var uteslutet och att göra något spontant var jag jätterädd för. Länge hade jag problem med att läsa långa texter, min fokus fanns inte ens att läsa en tidningsartikel eller att se en ny film.
Men det börjar bli bättre. Nu kan jag läsa böcker ibland. Jag kan planera och genomföra enkla planer som att träffa vänner, ta mig till terapi, gå promenader eller handla mat.
Jag vill sluta se så nonchalant på självmord. Jag måste sluta vilja dö. Jag är snart där. Snart kommer jag se klart och inse att livet är värt. Jag är hoppfull inför framtiden även om jag fortfarande lever i mörkret.
ps. har ersatt mitt sug att äta hela tiden med att dricka te hela tiden.
Publicerad 2013-04-24 19:47:47 i leo
livet som grovt deprimerad fortsätter. jag har ännu inte tagit livet av mig. kanske gör jag det, men jag vågar inte tänka på saker realistiskt. jag orkar inte förstå att jag är självmordsbenägen och faktiskt kanske inte har så mycket tid kvar här.
samtidigt så är mina känslor så stormiga att jag oftast inte ens orkar bry mig om dom. min hjärna har börjat att stänga av känslor systematiskt. jag går mest runt som en tom, känslokall skugga av den jag en gång var. I bröstkorgen ligger en diffus boll av ångest som vägrar ge sig av eller komma upp till ytan, den plågar mig ständigt och hindrar mig från att känna angenäma känslor. Avstängningen av känslor hindrar ångesten att komma till ytan, hindrar den från att frigöras och för mig att få lättnad. istället för att ibland överväldigas med ångest för att sedan efteråt, må bättre får jag istället en konstant liten dos av ångest som hindrar mig att må bättre.
Publicerad 2013-02-25 22:27:42 i leo
imorgon ska jag på möte med mig handläggare på försäkringskassan, ångesten är hög. Vet att hon bara kommer ställa jobbiga frågor om hur dåligt jag egentligen mår och om jag verkligen försöker må bättre.
Har pratat i telefon med min handläggare innan och då antydde hon att jag egentligen inte var deprimerad utan det var nått fysiskt fel på mig eftersom min antidepp inte har gett effekt. snacka om tro på medicin, en medicin som läkaren ger mig för att hantera dagliga panikångestattacker, en 5årig depression och självmordstankar funkar inte och plötsligt så är det nog inget fel på mitt psyke egentligen, antagligen har jag järnbrist eftersom en (1!!) sorts antidepp inte får mig att dansa på rosa moln och gör mig "frisk".
Publicerad 2013-01-12 22:51:00 i bilder
fabblife of leo.
lyssnar på rihanna på hög volym och spyr med öppen dörr för att höra musiken. hoppar i duschen och duschar tills varmvattnet tar slut. borde vara ledsen men känner inget.
Publicerad 2013-01-05 11:40:00 i leo
mycket har hänt 2012.
tog upp destruktiva beteenden som att slå mig själv under våren. att slå sig själv med bara händerna dög inte, ganska snart började jag slå/hugga mig med vad som fanns närmast, oftast en sax eller en penna. ganska snart började jag skära mig. under sommaren eskalerade mitt skärande och jag skar mig minst en gång om dagen i vissa perioder.
juli/augusti var en väldigt social period, jag hade alltid vänner och personer omkring mig och levde mitt liv väldigt kollektivt på olika sätt. jag var bostadslös och bodde hos vänner. jag sov oftast i en lägenhet med 10 andra och var med att anordna en festival. jag skar mig varje dag men vägrade gömma mina sår utan gick med helt uppskurna armar i t-shirt, ibland även med blod på tröjan. ingen vågade kommentera mina sår. på ett sätt var det skönt att folk inte tog sig friheten att kommentera min kropp och prata med mig om mitt skärande, samtidigt så gjorde det att jag ibland kände, och fortfarande känner, att ingen bryr sig.
jag omfamnade allt det onda inom mig och var aldrig rädd för mig själv utan välkomnade alla känslor, även de dåliga. att vara rädd för mig själv, mitt skärande eller mina panikattacker var inte aktuellt, jag såg det som en del av mig själv. detta gjorde att jag aldrig skämdes för mitt dåliga mående, men det gjorde det kanske något svårare att söka terapi.
i september började jag umgås med elsa. jag åkte och bodde hos den i den kollektiv. elsa hjälpte mig att börja i terapi, var där under mina panikattacker och en väldigt nära relation började växa fram.
senare på hösten tog jag en överdos av benso som min läkare hade skrivit ut. (fick benso på första läkarbesöket och fick lova att jag inte skulle ta för många. jag tog en hel karta en dag och blev behandlad som skit på akuten, skickad till psykakut där de skickade hem mig direkt, eftersom de gav mig frågan "vill du bli inlagd eller åka hem" och jag svarade "åka hem". vips så skickade de hem mig utan vidare samtal eller kontakta min terapeut eller se till att någon var hemma och kunde ta hand om mig. vid nästa besök hos min läkare så kommenterade hos inte överdosen.) efter överdosen så började jag se mer allvarlig på mitt mående. om jag fortsätter såhär så kommer jag snart vara död. jag har börjat kämpa emot min depression, sorg och panikångest.
Publicerad 2012-06-07 23:08:45 i leo
livet är ett skämt.
smärta är gott.
Publicerad 2012-04-30 00:09:08 i leo
att se sin kropp.
på senare tid har jag börjat inse vad jag har för kropp. att jag på riktigt ser ut som en stor fet blobb och att det inte bara är i mitt huvud. det är så hemsk att inse att en är riktigt ful och har en fet kropp.
ska försöka få tag i något med sibutramin i så jag kommer igång lite med viktminskningen och det här med att äta mindre (äter enorma mängder just nu) har mailat någon som kanske vet någon sida men om någon läser det här och vet var en kan få tag i typ reductil eller slimex så hör av er!
och mina bloggvänner: ni är så fina, jag läser fortfarande era bloggar men är så dålig på att kommentera pga lite tillfällig social fobi på nätet. puss gullungar!
Publicerad 2012-04-01 23:06:00 i leo
Idag var jag och en vän ute och promenerade på söder. Vi gick fram till den lilla muren som går längs stupet vid katarinavägen då jag sa "ska vi hoppa?" "nej vi skiter i det idag. vill du verkligen?" frågar min vän. "nej" svarar jag och inte fören där, då jag uttalade möjligheten (att hoppa och dö) och svaret (nej) som jag insåg att jag inte vill dö längre. jag mår mycket bättre nu än för några månader sedan. jag har börjat må bättre. jag är inte lika destruktiv.
det intressanta är dock yttringarna av detta bättre mående. jag har aldrig skurit mig, det är inte min grej. men för någon vecka sedan fann jag mig själv hemma hos en vän, inte överdrivet ledsen men tog upp nagelsaxen inne på toaletten och tryckte den hårt mot handleden. den var slö och när den började göra hål på huden så knackade min älskling på dörren och jag öppnade. det blev inget av skärandet alltså. jag berättade inte för hen heller.
Jag har aldrig fantiserat om våld och död så mycket som nu. jag fantiserar om våld mot mig själv och mord på mig dagligen. ordet fantiserar är lite problematiskt, det låter som om jag hoppas som att det händer eller att det är en sexuell fantasi. Inget av detta sätt stämmer såklart, det är mer att jag finner mig själv tänkandes på våld hela tiden. Och inte bara tänkandes på det, jag fantiserar ihop hela långa historier om hur mitt lik skulle kunna gömmas och så fort jag lyssnar på en låt så spelas det upp olika musikvideos i mitt huvud bara det att de handlar om våld mot mig själv.
Publicerad 2012-01-15 22:07:00 i leo
har flyttat. käkat massa raw food. mår ganska bra med maten och är ganska stabil i humöret. iallafall tills jag får mina ångestattacker några gånger per vecka. och på kvällarna är det svårt att sova. har fixa idéer om att bli nerslagen och strypt.
Publicerad 2012-01-08 09:51:00 i leo
Idag ska jag skriva klart min tenta. I veckan ska jag packa ihop mitt rum och flytta. Nästa vecka börjar min nya kurs. börja om igen.
har precis avslutat ett litet styrkepass. In i duschen och sedan börja plugga.
lever på vita böner i tomatsås och knäckebröd just nu. äter regelbundet och har börjat äta kvällsmat.
innan försökte jag alltid hoppa över att äta på kvällen för det är då jag lättast börjar överäta. Men att hoppa över kvällsmaten gjorde ofta att jag smååt istället eller till slut åt nattmacka. Nu äter jag ganska sen kvällsmat för att ta bort all eventuell hunger och det har hjälp jättemycket!
Publicerad 2012-01-04 23:17:00 i leo
har haft världens gråtdag idag. dagen började med att en gammal kärlek hörde av sig på facebook och sa att han saknade mig och skulle snart upp till sthlm och ville ses yada yada. vårt förhållande var väldigt destruktivt för mig och varje gång vi hörs av ramlar jag i samma spår.
Sedan begav jag mig till liv för dagens tentaplugg men dt slutade att jag satt och grät ner i min tallrik vid lunchen och var ledsen för jag inte dög till något.
På kvällen så har min särbo varit hemma hos mig och vi har käkat och sådär. såklart spårar det och till slut sitter vi på en parkbänk och gråter över varandra och vårt förhållande. vi älskar varandra så mycket men allt är så komplicerat och förändrat sen när vi var sambos.
känner mig i alla fall lite lättare i hjärtat efter att få gråta ur en del sorg.
Publicerad 2012-01-03 22:05:00 i leo
sitter och pluggar hela dagarna med min kursbästis. mår bra av att slippa vara ensam. maten går också bra, eftersom jag är i sällskap så äter vi regelbundet, dricker mycket te och äter lagom mycket. humöret är ganska stabilt också då jag verkligen mår bra av att umgås med liv.
sitter och kollar på Juno, skriver på hemtentan och är inne på min 3 gigantiska tekopp med grönt te.
