Publicerad 2013-07-27 22:48:15 i leo
Har sån jävla socialångest för jag är tjock. Känner mig bara fel med folk för jag skäms för hur jag ser ut. Allt som är bra med mig blir liksom likgiltigt för jag är tjock. Att jag är tjock är ett sånt stort minus så det slår ut alla plus. Mår verkligen skit i min kropp och vill inte vara med människor för jag är fet. Känner mig så jävla fången i min kropp.
Publicerad 2013-07-25 22:53:40 i leo
Gör pilates typ varannan dag och försöker tänka på träning istället för mat. Allt stiger mig åt huvudet, har svårt att vara i denna värld och går lätt in i andra.
Ha dock haft en väldigt bra dag, har badat med en kompis från vår brygga (jag bor vid vattnet) fast det var iskallt, har ätit massa stekt broccoli (bästa maten!) och druckit smoothie i vita bergs-parken. Idag har varit lite ett smakprov på hur livet kan vara.
Publicerad 2013-07-15 16:38:15 i bilder
Håller på att rensa thinspo-bilder från min dator så här kommer en salig blandning av bilder. Har försökt rensa bort de jag redan lagt upp på bloggen, det gick sådär. Sen försökte jag dela in återstående bilder i kategorier, det gick också sådär och sedan kom allt i oordning när jag ladda upp allt i en klump. håll till godo.
Publicerad 2013-07-15 16:27:15 i
Ligger mest och gråter hela dagen. Min terapeut är på hembesök för att försöka styra upp.
Kollar på gamla bilder då jag fortfarande hade ork att göra saker. Kollar på bilder på folks bloggar och facebook. Folk njuter av sommarn, har det mys, dricker vin och hänger med sina vänner. Jag saknar att få ha det så. Att vara glad. Att orka umgås, vara glad. Jag är så avundsjuk på människor utan depression. mitt liv suger. Hela min vardag handlar om att överleva och att hantera min ångest. Va fan lever jag för liv egentligen?
Publicerad 2013-07-15 00:30:42 i matintag
in:
frukost: äpple, sallad plus lite gryta
lunch: linsgryta med morot istället för ris
snack: ett litet glas oliver, två plommon och två skivor melon
middag: en brödskiva med nästan en hel avokado på
kvällssnack: "glass" gjord på fryst banan och kakao
kvällsmat: sallad på isberssallad, gurka, bönor, oliver
ut: 1,5 timmes promenad i väldig mycket backar
Har inte hetsätit på flera dagar. Äter extremt regelbundet och ganska mycket, det är så det får vara nu. Måste hitta någon slags balans och komma bort från hetsätandet om jag någonsin ska gå ner i vikt.
Har haft ångest kring min kropp större delen av dagen och inte låtit någon röra mig och varit väldigt lättirriterad.
Publicerad 2013-07-06 14:33:36 i leo
I förgår var jag hos min psykiatriker som håller i min sjukskrivning. Vi pratade om min ätstörning, om hur jag har förnekat den men hetsätningarna har funnits kvar, att de andra symptomen börjar bli värre.
Jag tänker konstant på mat, kontrollerar min mat, vill helst äta det jag själv tillagat. Men å andra sidan så äter jag utanför den här kontrollen nästan dagligen, då anser jag att jag tappar kontrollen, äter utan begränsning och sedan får jag massor av ångest. Men att kompensera hetsätningarna med massor av träning orkar jag inte, jag är för sjuk för det. Eftersom jag har en depression som gör mig orkeslös orkar jag inte dra iväg och träna ofta. Och att kompensera genom att spy la jag av med för några år sedan. Men med tanke på att den mesta av min tankeverksamhet om dagarna går kring mat och kropp så ansåg min läkare att jag borde söka hjälp på stockholms centrum för ätstörning eller mandometerkliniken.
I början var jag inte alls rädd för att söka till en ätstörningsklinik eftersom jag är så rutinerad inom vården, jag är sjukskriven, har en rehab-plan, frikort och allt det där. Sen läste jag ansökningen. ÅNGEST. En skulle fylla i vikt, om en gått ner de senaste månaderna, hur en kontrollerar sin vikt. Plötsligt känns det inte som att jag har en ätstörning eftersom jag inte har anorexia, inte äter och är underviktig. Istället är jag överviktig, äter regelbundet, har inte gått ner i vikt de senaste månaderna men hetsäter fast utan tillräcklig kompensation.
Hur fan ska jag göra? Vill ju bara vara smal men ångesten och ätstörningen gör mig tjock och inte smal.
Det logiska vore ju att kämpa för att bli friskare, ha mindre ångest, vara mindre deprimerad och i och med det sluta hets- och tröstäta. Då kommer jag bli smal, om jag slutar fixera vid mat. men hur fan gör en det? Och hur står jag ut med att vara så här tjock under min rehabilitering? Hur får jag inte ångest av den här kroppen?
Publicerad 2013-06-18 21:21:07 i leo
I helgen hade jag kompisar över på besök. De bodde i mitt kollektiv i två nätter och det var extremt socialt krävande. Dag nr 2 under deras vistelse var jag så trött så jag började skrika i ilska över allt för att jag var så lättirriterad, för att en minut senare bryta ihop och gråta.
Elina (en kompis som var här) dricker inte alkohol och beklagade sig över alla fylle- och bakisuppdateringar folk gör på facebook och twitter under helgen. Hur de in minns något från gårdagen, hur ont de har i huvudet av bakfyllan. Själv kollar jag inte facebook så mycket och stör mig inte på dessa uppdateringar men idag fick jag ett annat perspektiv på dem. En kompis frågade idag vad jag gjort under helgen och jag svarade helt ärligt "jag minns inte", jag fick verkligen fokusera och sakta föll dagarna på plats; idag är det tisdag, igår gjorde jag bla bla, dagen innan dess osv. Det tog flera minuter för mig att kunna svara på frågan. Anledningen? depression. Jag behöver inte supa för att få minnesluckor och ont i huvudet, det är en del av min vardag även fast jag är nykter.
Mitt minne och min fokus har tagit hårt stryk av min depression. I flera månader hade jag inget grepp om vilken veckodag det var, kunde inte planera eller strukturera mina dagar så att försöka planera in något i förväg var uteslutet och att göra något spontant var jag jätterädd för. Länge hade jag problem med att läsa långa texter, min fokus fanns inte ens att läsa en tidningsartikel eller att se en ny film.
Men det börjar bli bättre. Nu kan jag läsa böcker ibland. Jag kan planera och genomföra enkla planer som att träffa vänner, ta mig till terapi, gå promenader eller handla mat.
Jag vill sluta se så nonchalant på självmord. Jag måste sluta vilja dö. Jag är snart där. Snart kommer jag se klart och inse att livet är värt. Jag är hoppfull inför framtiden även om jag fortfarande lever i mörkret.
ps. har ersatt mitt sug att äta hela tiden med att dricka te hela tiden.
Publicerad 2013-04-24 19:47:47 i leo
livet som grovt deprimerad fortsätter. jag har ännu inte tagit livet av mig. kanske gör jag det, men jag vågar inte tänka på saker realistiskt. jag orkar inte förstå att jag är självmordsbenägen och faktiskt kanske inte har så mycket tid kvar här.
samtidigt så är mina känslor så stormiga att jag oftast inte ens orkar bry mig om dom. min hjärna har börjat att stänga av känslor systematiskt. jag går mest runt som en tom, känslokall skugga av den jag en gång var. I bröstkorgen ligger en diffus boll av ångest som vägrar ge sig av eller komma upp till ytan, den plågar mig ständigt och hindrar mig från att känna angenäma känslor. Avstängningen av känslor hindrar ångesten att komma till ytan, hindrar den från att frigöras och för mig att få lättnad. istället för att ibland överväldigas med ångest för att sedan efteråt, må bättre får jag istället en konstant liten dos av ångest som hindrar mig att må bättre.
Publicerad 2013-02-25 22:27:42 i leo
imorgon ska jag på möte med mig handläggare på försäkringskassan, ångesten är hög. Vet att hon bara kommer ställa jobbiga frågor om hur dåligt jag egentligen mår och om jag verkligen försöker må bättre.
Har pratat i telefon med min handläggare innan och då antydde hon att jag egentligen inte var deprimerad utan det var nått fysiskt fel på mig eftersom min antidepp inte har gett effekt. snacka om tro på medicin, en medicin som läkaren ger mig för att hantera dagliga panikångestattacker, en 5årig depression och självmordstankar funkar inte och plötsligt så är det nog inget fel på mitt psyke egentligen, antagligen har jag järnbrist eftersom en (1!!) sorts antidepp inte får mig att dansa på rosa moln och gör mig "frisk".
Publicerad 2013-02-15 00:53:00 i
sorgen över att vara deprimerad. jag kan inte tänka klart. inte hålla ett vettigt samtal. hänger inte med när folk säger för många meningar. har svårt att hålla fokus. jag är berövad på så mycket som jag innan hade. ibland känner jag sorgen över dessa förlorade ting. att kunna koncentrera sig, engagera sig, tänka klart, vara närvarande, tänka filosofiskt.
och så många relationer. nära relationer som jag inte kan underhålla.
Publicerad 2013-02-15 00:50:21 i bilder
Publicerad 2013-02-08 10:07:31 i bilder
Publicerad 2013-01-30 15:41:29 i bilder
Publicerad 2013-01-28 12:28:00 i bilder
Publicerad 2013-01-23 22:18:00 i bilder
