59.
mycket har hänt 2012.
tog upp destruktiva beteenden som att slå mig själv under våren. att slå sig själv med bara händerna dög inte, ganska snart började jag slå/hugga mig med vad som fanns närmast, oftast en sax eller en penna. ganska snart började jag skära mig. under sommaren eskalerade mitt skärande och jag skar mig minst en gång om dagen i vissa perioder.
juli/augusti var en väldigt social period, jag hade alltid vänner och personer omkring mig och levde mitt liv väldigt kollektivt på olika sätt. jag var bostadslös och bodde hos vänner. jag sov oftast i en lägenhet med 10 andra och var med att anordna en festival. jag skar mig varje dag men vägrade gömma mina sår utan gick med helt uppskurna armar i t-shirt, ibland även med blod på tröjan. ingen vågade kommentera mina sår. på ett sätt var det skönt att folk inte tog sig friheten att kommentera min kropp och prata med mig om mitt skärande, samtidigt så gjorde det att jag ibland kände, och fortfarande känner, att ingen bryr sig.
jag omfamnade allt det onda inom mig och var aldrig rädd för mig själv utan välkomnade alla känslor, även de dåliga. att vara rädd för mig själv, mitt skärande eller mina panikattacker var inte aktuellt, jag såg det som en del av mig själv. detta gjorde att jag aldrig skämdes för mitt dåliga mående, men det gjorde det kanske något svårare att söka terapi.
i september började jag umgås med elsa. jag åkte och bodde hos den i den kollektiv. elsa hjälpte mig att börja i terapi, var där under mina panikattacker och en väldigt nära relation började växa fram.
senare på hösten tog jag en överdos av benso som min läkare hade skrivit ut. (fick benso på första läkarbesöket och fick lova att jag inte skulle ta för många. jag tog en hel karta en dag och blev behandlad som skit på akuten, skickad till psykakut där de skickade hem mig direkt, eftersom de gav mig frågan "vill du bli inlagd eller åka hem" och jag svarade "åka hem". vips så skickade de hem mig utan vidare samtal eller kontakta min terapeut eller se till att någon var hemma och kunde ta hand om mig. vid nästa besök hos min läkare så kommenterade hos inte överdosen.) efter överdosen så började jag se mer allvarlig på mitt mående. om jag fortsätter såhär så kommer jag snart vara död. jag har börjat kämpa emot min depression, sorg och panikångest.
