72.
I helgen hade jag kompisar över på besök. De bodde i mitt kollektiv i två nätter och det var extremt socialt krävande. Dag nr 2 under deras vistelse var jag så trött så jag började skrika i ilska över allt för att jag var så lättirriterad, för att en minut senare bryta ihop och gråta.
Elina (en kompis som var här) dricker inte alkohol och beklagade sig över alla fylle- och bakisuppdateringar folk gör på facebook och twitter under helgen. Hur de in minns något från gårdagen, hur ont de har i huvudet av bakfyllan. Själv kollar jag inte facebook så mycket och stör mig inte på dessa uppdateringar men idag fick jag ett annat perspektiv på dem. En kompis frågade idag vad jag gjort under helgen och jag svarade helt ärligt "jag minns inte", jag fick verkligen fokusera och sakta föll dagarna på plats; idag är det tisdag, igår gjorde jag bla bla, dagen innan dess osv. Det tog flera minuter för mig att kunna svara på frågan. Anledningen? depression. Jag behöver inte supa för att få minnesluckor och ont i huvudet, det är en del av min vardag även fast jag är nykter.
Mitt minne och min fokus har tagit hårt stryk av min depression. I flera månader hade jag inget grepp om vilken veckodag det var, kunde inte planera eller strukturera mina dagar så att försöka planera in något i förväg var uteslutet och att göra något spontant var jag jätterädd för. Länge hade jag problem med att läsa långa texter, min fokus fanns inte ens att läsa en tidningsartikel eller att se en ny film.
Men det börjar bli bättre. Nu kan jag läsa böcker ibland. Jag kan planera och genomföra enkla planer som att träffa vänner, ta mig till terapi, gå promenader eller handla mat.
Jag vill sluta se så nonchalant på självmord. Jag måste sluta vilja dö. Jag är snart där. Snart kommer jag se klart och inse att livet är värt. Jag är hoppfull inför framtiden även om jag fortfarande lever i mörkret.
ps. har ersatt mitt sug att äta hela tiden med att dricka te hela tiden.
