73.
I förgår var jag hos min psykiatriker som håller i min sjukskrivning. Vi pratade om min ätstörning, om hur jag har förnekat den men hetsätningarna har funnits kvar, att de andra symptomen börjar bli värre.
Jag tänker konstant på mat, kontrollerar min mat, vill helst äta det jag själv tillagat. Men å andra sidan så äter jag utanför den här kontrollen nästan dagligen, då anser jag att jag tappar kontrollen, äter utan begränsning och sedan får jag massor av ångest. Men att kompensera hetsätningarna med massor av träning orkar jag inte, jag är för sjuk för det. Eftersom jag har en depression som gör mig orkeslös orkar jag inte dra iväg och träna ofta. Och att kompensera genom att spy la jag av med för några år sedan. Men med tanke på att den mesta av min tankeverksamhet om dagarna går kring mat och kropp så ansåg min läkare att jag borde söka hjälp på stockholms centrum för ätstörning eller mandometerkliniken.
I början var jag inte alls rädd för att söka till en ätstörningsklinik eftersom jag är så rutinerad inom vården, jag är sjukskriven, har en rehab-plan, frikort och allt det där. Sen läste jag ansökningen. ÅNGEST. En skulle fylla i vikt, om en gått ner de senaste månaderna, hur en kontrollerar sin vikt. Plötsligt känns det inte som att jag har en ätstörning eftersom jag inte har anorexia, inte äter och är underviktig. Istället är jag överviktig, äter regelbundet, har inte gått ner i vikt de senaste månaderna men hetsäter fast utan tillräcklig kompensation.
Hur fan ska jag göra? Vill ju bara vara smal men ångesten och ätstörningen gör mig tjock och inte smal.
Det logiska vore ju att kämpa för att bli friskare, ha mindre ångest, vara mindre deprimerad och i och med det sluta hets- och tröstäta. Då kommer jag bli smal, om jag slutar fixera vid mat. men hur fan gör en det? Och hur står jag ut med att vara så här tjock under min rehabilitering? Hur får jag inte ångest av den här kroppen?
