56.
Idag var jag och en vän ute och promenerade på söder. Vi gick fram till den lilla muren som går längs stupet vid katarinavägen då jag sa "ska vi hoppa?" "nej vi skiter i det idag. vill du verkligen?" frågar min vän. "nej" svarar jag och inte fören där, då jag uttalade möjligheten (att hoppa och dö) och svaret (nej) som jag insåg att jag inte vill dö längre. jag mår mycket bättre nu än för några månader sedan. jag har börjat må bättre. jag är inte lika destruktiv.
det intressanta är dock yttringarna av detta bättre mående. jag har aldrig skurit mig, det är inte min grej. men för någon vecka sedan fann jag mig själv hemma hos en vän, inte överdrivet ledsen men tog upp nagelsaxen inne på toaletten och tryckte den hårt mot handleden. den var slö och när den började göra hål på huden så knackade min älskling på dörren och jag öppnade. det blev inget av skärandet alltså. jag berättade inte för hen heller.
Jag har aldrig fantiserat om våld och död så mycket som nu. jag fantiserar om våld mot mig själv och mord på mig dagligen. ordet fantiserar är lite problematiskt, det låter som om jag hoppas som att det händer eller att det är en sexuell fantasi. Inget av detta sätt stämmer såklart, det är mer att jag finner mig själv tänkandes på våld hela tiden. Och inte bara tänkandes på det, jag fantiserar ihop hela långa historier om hur mitt lik skulle kunna gömmas och så fort jag lyssnar på en låt så spelas det upp olika musikvideos i mitt huvud bara det att de handlar om våld mot mig själv.
